Makt och maktlöshet

Jag mår skit! Jag når inte fram till mobila psykteamet. Jag tar en näve tabletter. Jag ringer 112. Jag blir hämtad av ambulans. Jag hamnar på SÖS intensiven. Jag blir kvar över natten. Jag överlever – som alltid!

Dag två får jag träffa en psykiater på intensiven. Han talar med mig utifrån fem år gamla journaler, då vi sågs senast. Han tror och utgår från att jag är densamma som då, att det som han skrev om mig då också stämmer idag. Han har fel.

Han frågar om jag vill dö. Jag svarar att jag inte vill leva det här livet, att det blir så svårt ibland. Han säger att han skriver ett vårdintyg. Han går igen.

Tillbaka i sängen tänker jag att jag vill gå hem. Jag frågar efter mina kläder. De säger att jag måste vänta på att polisen ska ta mig till slutenvården.

Väntan är lång och seg. Min modlöshet och brist på kraft att ta tag i mitt liv börjar ge vika för nya tankar. Jag börjar känna ett hopp och lust att ta tag i livet igen. Jag tänker orka ett tag till.

Polisen kommer efter några timmars väntan. De tar mig till Lotsen, Ankaret i Haninge, ”min” slutenvårdsavdelning. Jag blir insläppt och förd in i ett patientrum.

De går igenom alla mina saker. De letar efter saker jag kan skada mig med. De tvingar mig att ta av mig alla mina kläder. De säger åt mig att ta på mig sjukhuskläder. Jag sitter på sängen och känner att allt blir så fel. Jag vill bara hem och ta tag i mitt liv igen.

Doktorn kommer. Det är en ny läkare för mig. Hon ställer sig framför mig vid sängen. Hon ställer sig så nära att min näsa hamnar i hennes blommiga klänningsbröst. Hon säger att jag ska få en injektion. Jag protesterar.

Hon säger att jag vill ha tvångsåtgärder. Hon säger att hon nu bestämmer. Hon säger att jag ska ha en Stesolidspruta och en Ciscordinol Accutard. Jag bönar och ber om att få slippa den senare. Hon säger att nu bestämmer hon. Hon säger att jag inte har något val.

Jag säger att jag mår bra nu.  Jag  säger att hon förstör mitt liv. Jag säger att den sprutan sänker mig för en vecka framåt. Hon säger att den bara verkar i tre dagar. Jag frågar om hon provat själv. Hon svarar inte.

Jag frågar om hon läst min journal. Jag undrar om hon vet att mina humörsvängningar är snabba och impulsiva. Jag säger igen att jag mår bra nu. Hon säger att jag har inget val. Hon säger att det är hon som bestämmer. Hon säger att läkaren på SÖS säger att jag sagt att jag vill ta livet av mig. Jag säger att det är inte sant, vare sig då eller nu. Hon säger att det är inget att diskutera.

Sjuksköterskan säger att jag får välja. Hon frågar vilken rumpa jag vill ha sprutan i. Jag säger att jag bara har en. Hon sprutar i den närmaste skinkan.

Stesoliden gör mig snabbt trött. Jag sover. Den andra helvetessprutan börjar inte verka förrän om ett dygn. Jag vet det. Jag har varit med förut. Jag förstår inte varför jag någonsin ska ha en spruta med så lång startsträcka när mina humörsvängningar är så snabba. Jag hinner alltid må bättre flera gånger om innan den börjar verka.

Jag blir seg och har svårt att hålla upp ögonen ett dygn efteråt. Jag är fortfarande klar över att jag vill leva och ta tag i mitt liv. Jag har nya krafter igen. Jag vill hem. Jag är där på tvång. Jag får inte lämna avdelningen.

En ny läkare kommer. Han skriver ut mig. Jag mår bra. Jag har ny livslust. Jag är otroligt trött. Jag kan nästan inte hålla mina ögon öppna. Jag får sjukresa hem.

Jag slänger mig på sängen när jag kommer hem. Jag sover. Jag vaknar och ser på katterna. De behöver mat. Jag måste rensa deras låda. Jag vet inte hur jag ska orka. Jag måste. Jag känner det som efter ett maratonlopp då jag varit på benen i några minuter.

Jag sover igen. Jag vaknar. Jag tänker att jag måste äta. Jag släpar mig ut i köket. Jag drar fram en stol till spisen. Jag steker ett ägg. Mina armar skakar av ansträngningen. Jag förbannar blommiga doktorn. Jag förbannar Ciscordinol Accutard.

Jag går ut igen efter några dagar. Jag orkar inte gå som vanligt. Jag kan inte få upp ögonlocken helt. Jag får frågan om jag är drogad. Jag skäms.

Jag tänker mycket på makt och maktlöshet.

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s