Psykiskt sjuka möter polisaspiranter

Idag var vi på Polishögskolan och pratade med aspiranterna och psykisk ohälsa och bemötande.

Här är vad jag hade att säga:
Det började som en dans. En dans jag ständigt bjöd upp till, en dans på ständig upptrappning. Jag skulle minsann visa dem att jag inte var redo för någon solodans. Kanske då någon skulle få för sig att jag mådde bra. Jag blev desperat i mitt självskadande, uppfinningsrikedomen var oändlig. Jag tillät inte en dag passera utan att bjuda upp till dans.

När hotet ändå låg nära kom jag på ett sätt att tvinga dem att dansa med mig, att inte överge mig. Jag drev fram tvångsvård. Men det här var en svår dans att dansa. Min insats blev risken att faktiskt bli utskriven, att känna mig totalt övergiven. Min metod var att först skada mig maximalt sen begära att få bli utskriven. Oftast, eller egentligen varje gång ledde det till konvertering från frivillig vård till tvångsvård. Jag hade nått mitt mål. Jag kände mig tryggare. De kunde inte lika lätt slänga ut mig. De var tvungna att dansa.

Sjukhusavdelningen var min arena. En arena där jag kunde leva ut allt mitt kaos, låta bomben i mitt bröst brisera fullt ut utan att den infekterade ett eventuellt liv i en annan tid. Det var skönt men jag var fast. Jag hade inga ord.

Mina tre första år på psykavdelning var på en ganska öppen allmänpsykavdelning. Men efter ständiga rymningar till Apotek med Magnecyl och rakblad fann jag mig plötsligt bakom stadigt och ständigt låsta dörrar till rättspsyk i Östersund. Mina fyra närmaste år tillbringade jag där med mina lite udda grannar.

Min tillvaro under dessa fyra år präglades av, förutom ständiga utbrott av självskadande från mig, en oändlig tristess och massor av låsta möjligheter och total maktlöshet över mitt eget liv.

Jag fick inte lämna avdelningen
Jag fick inte lämna avdelningshörnan
Jag fick inte lämna mitt rum

Jag fick inte äta vad jag ville
Jag fick inte äta när jag ville

Jag fick inte bestämma när jag skulle sova

Jag fick inte heller ha någon kontakt med min familj
Jag fick inte hålla kontakt med mina vänner

–       Jag skulle börja om!

Ändå blev de här åren på sätt och vis de bästa av totalt tio år på slutenvårdsavdelning.
Tvånget gav mig en fyrkantighet som i sin fattigdom skänkte mig någon slags ro och trygghet. Jag har hela tiden varit livrädd för att jag ska råka ta livet av mig. Därför har jag alltid varit livrädd för att de ska skriva ut mig innan jag känner att jag klarar det. Tvångsvården gav mig en garant för att inte bli övergiven.

På gott och ont har tvånget hjälpt mig i stunder då jag inte orkat ta ett enda beslut. Jag får en känsla av att nu ger jag upp och kastar mig bakåt i förvissning om att tvångsvården tar emot. Någon annan tar över ansvaret för mitt liv ett tag. Jag tar en time-out från livet.

Mitt liv handlar idag mycket om energi och energidepåer.  Jag har en tunna med energi som jag vakar över. Det är viktigt för mig att den inte sinar helt. En helt uttömd energitunna är lika med noll liv för mig, vilket kan vara mycket farligt och dramatiskt.

Oftast är det i de här dramatiska situationerna ni kommer in. Jag är fullständigt uttömd på energi att ta hand om mig själv på ett bra sätt. Jag vill bara kasta mig bakåt och låta någon annan ta över för ett tag.

Samtidigt är jag idag så medveten om maktlösheten som följer i era hasor. Min relation till makt och tvång är idag så otroligt komplicerad. Jag både vill och inte vill. Jag önskar inget hellre än att få time-out samtidigt som jag är livrädd för att fastna i maktlösheten som ibland också innehåller stänk av rättslöshet.

Det enda som är säkert är att poliser alltid väcker upp jobbiga känslor hos mig. Självklart gör maffiga uniformer det ännu mer tydligt. Uppriktigt sagt vet jag inte hur ni skulle kunna agera för att undvika att väcka den här starka jobbiga känslan hos mig, den bara finns där.

För att förebygga att de här situationerna överhuvudtaget uppstår är jag nu mycket noga och uppmärksam på vad som tar min energi och hur jag kan stoppa läckan och samtidigt finna sätt att fylla förrådet igen.

För mig har det här blivit en viktig del av mitt liv, mitt friska liv faktiskt, att se över uttag och intag i min energibank. Jag måste lära mig vad som suger och vad som skapar nytt. Jag söker mig medvetet till allt och alla som villigt fyller på mitt oljefat med ny frisk energi för mig att leva på. Jag försöker i möjligaste mån undvika energitjuvar.

Ju mer jag lär mig om vad som kostar energi ju jämnare och stadigare livstillvaro får jag. Vissa dagar ser jag det t om som fullt möjligt att leva ett friskt liv med en sjuk diagnos.

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s