Tvång med nödvändighet

”Jag är tretton år, har skurit mig i armarna och skriker att jag tänker ta livet av mig. Polisen kommer och hämtar, kör mig till BUP/psykakuten. Jag känner mig kränkt!”

”Jag är trettio år, har skurit mig i armarna och skriker ut i min tomma lägenhet att jag tänker ta livet av mig. Ingen hör mig, ingen kommer. Jag känner mig kränkt!”

Vad är kränkning? Finns det något som rent objektivt är kränkande? Eller är känslan av att vara kränkt just en känsla? Kan det t om vara så att ordet ”kränkt” idag har blivit lite av ett ord i tiden?! 

Jag har många gånger blivit kvarhållen inom vården av en tvingande stängd dörr. Jag har många gånger blivit ”lagd” i bälte. Jag har vid ett flertal gånger blivit tvångsinjicerad. Har jag någonsin blivit kränkt? Självklart! Men ändå inte så självklart och så ofta som man som utomstående kanske skulle tro.

Att bli lagd i bälte är för mig inte kränkande i sig. Det har hänt mig många gånger utan att jag haft den känslan. Många känslor har stormat i mig, men inte just den. Det har dock hänt vid några specifika tillfällen.

Jag känner mig helt vild av rasande känslor inom mig, jag vandrar fram och tillbaka i korridoren. Jag slår mina armar hårt i alla dörrposter och utstående hörn på min hetsiga vandring fram och tillbaka i korridoren. När jag blir hindrad av personalen sjunker jag ihop i ett hörn och börjar förtvivlat dunka mitt huvud i väggen. Alla ord som kommer från de runt omkring mig virvlar förbi som flingor i en snöstorm. Jag är helt uppslukad i mitt kaos.

De larmar, personal kommer springande från andra avdelningar, händer tar tag i mina fötter, mina händer och lyfter mig upp på en säng. Jag vrider mig som en mask, men jag kommer inte undan det är så många händer som styr mig mot bädden. De spänner först bältet över magen så att jag inte ska kunna komma upp. Flera av dem håller mina ben så att jag inte ska sparka mig lös, de sätter fast benen vid sängens kanter. Armarna leds till sina positioner längs min kropp. Samtidigt som kampen om ben och armar utkämpas på sina håll är det någon som ser till att jag får en kudde under huvudet och rättar till min klädsel.

När jag väl är där, fast, och jag inte kommer någonstans finns det utrymme för att släppa ut ännu mer av mitt stormande kaos. Jag sliter, jag drar, jag skriker, jag svettas – men jag kommer ingenvart. Jag kan inte göra mig själv illa längre, men ännu viktigare jag kan inte råka skada någon annan i mitt blinda raseri. Jag är säker nu.

Det här är en process som går ganska snabbt sen väl larmet gått till att jag ligger där i bälte. Men mycket avgörande kan ske på de minuterna. Även om jag verkar totalt uppslukad av mitt kaos så har jag ändå mina öron med mig. Jag hör personalens kommentarer, jag hör deras suckar, jag hör deras empati.

De flesta gånger jag varit med om denna resa har det gått bra. Personalen har handlat professionellt och visat empati eller åtminstone en känsla av förståelse för min smärta. Men nån gång ibland händer det att jag hör kommentarer om att jag är barnslig, att jag bara spelar eller andra uttryck som jag upplever som nedvärderande. Jag känner inte att jag blir bemött med allvar och respekt. Jag känner mig kränkt.

Lagen säger att när en patient läggs i bälte måste det sitta en personal bredvid. För mig är det en bra lag. Eftersom all min självdestruktivitet är ett knasigt sätt till kommunikation så är närvaron av någon i rummet av stor betydelse. När jag lugnat ner mig, jag har slitit färdigt, jag har skrikit ut allt jag orkar för stunden känns det skönt att ha någon där som jag så småningom kan börja prata lite med.

Det första jag pratar om i såna här lägen är inte min svåra uppväxt eller mobbingen på jobbet utan det handlar ofta mer om mina katter eller hundens ras och färg. Det är början till normalt samtal där man båda söker efter gemensamma nämnare.

Det värsta som kan hända i de här utsatta situationerna är när personalen talat nedsättande, föraktfullt om mig när de utövar sin makt genom att spänna fast mig i bälte. Jag är totalt hjälplös, på alla sätt. I normala fall skulle vem som helst välja att lämna rummet om man skulle bli illa behandlad av någon, det går inte nu. Jag sitter bokstavligen fast. Det är verkligen så att dessa bälten känns så mycket mer vissa gånger än andra beroende på det bemötande jag får av den med nycklarna. Det är kränkande att inte komma undan en föraktande makt.

Det jag tänkt att jag skulle komma till idag var funderingar kring orden:
”kränkt”, ”tvång” och ”nödvändighet”

Är tvång alltid kränkande? – nej, jag tycker inte det, men jag tror att inte alla håller med mig där. Men hur är förhållandet mellan ”tvång” och ”nödvändighet”? Kan det vara samma sak? Är de i så fall lika kränkande? Hm, tål att tänka på.

Jag tror att visst tvång ibland är en nödvändighet, i alla fall har det varit så för mig. Jag upplever inte allt tvång kränkande, men jag gör det ibland. Jag tycker att ordet ”nödvändighet” borde vara detsamma som ”tvång” , dvs om något verkligen är nödvändigt och jag inte vill så måste det till tvång. Det är nödvändigt att hindra mig från att ta mitt liv, samarbetar jag inte kring det måste någon ta till tvång. För mig är det rätt enkelt. Men jag vet att det inte är så för alla.

Det spelar ingen roll vilken tidning man än läser eller vilket kursprogram man än slår upp så återkommer temat ”Tvång i vården”. Det är så viktiga frågor. Det är också frågor jag känner mycket kring och har mycket att säga om ändå har jag så svårt att läsa om det då det lätt virvlar upp en massa okontrollerbara känslor inom mig. Men jag fortsätter att följa debatten på lite avstånd och kommer att fortsätta närma mig ämnet här i bloggen och där jag kommer åt.

Dagens fråga:
Tvång=nödvändighet ??
Nödvändighet=tvång ??

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s