Jag vill inte ha min diagnos

Det är min pappa som säger. Nej, tänker jag, vem vill det?! Men kanske han har rätt, fast han kämpar i kraftig motvind. Hur vanligt är det att man blir friskförklarad från en demensdiagnos? Ändå ger han inte upp. Han säger att han inte vill vara stämplad som sjuk.  Åh, vad jag känner igen den känslan!

Jag vill inte heller vara sjuk, eller ha en stämplad diagnos. Jag vill inte ha den där ångesten som kryper omkring i min mage nu. Jag vill inte bli hindrad att göra det som är viktigt bara för att ångesten kommer att ta ännu större plats inom mig efteråt.

På tisdag ska vi från Fountain House ut till polishögskolan. Vi ska prata om hur det är att leva med en psykisk diagnos och kontra det lite mot deras eventuella fördomar i ämnet. Vi ska också att tala om bemötanden. Vi kommer att berätta om våra egna erfarenheter och möten med polismakten i akuta sjukdomstillstånd.

Jag vill berätta om hur det var att bo på rättspsyk. Jag vill få dem att uppleva känslan av att leva under totalt tvång. Jag vill plantera den där känslan av fullständig maktlöshet i deras bröst. Jag vill beröra dem, djupt.

Vidare vill jag att de åtminstone ska ana hur de här upplevelserna har bidragit till ett mycket komplicerat förhållande till makt för mig, och då inte minst polismakten. Det är där de kommer in. Jag vill att de ska förstå att deras möte med mig har börjat för så många år sen. Många år, många tillfällen, mycket tvång och stor maktlöshet.

För att jag ska klara av det här krävs en stor insats av mig själv. Jag kommer att satsa hela mig och min hälsa för att försöka förmedla den här känslan hos de blivande poliser jag kanske kommer att möta en gång i framtiden. De mötena blir med största sannolikhet möten under mycket pressade förhållanden, åtminstone för mig.

Jag vet att det kommer att bli jobbigt, inte minst efteråt. Imorgon ska jag till min psykdoktor, han kommer att säga att jag inte ska göra det. Han säger att jag ska tänka på min hälsa i första hand. Jag vill inte lyssna på det. Jag vill göra det här. Är det så att han försöker framhärda kommer han bara att sätta igång ”tvångsspiralen” med alla kaotiska tumlande om varandra utan någon ordning alls.

Jag ska ta med mig min ångestmedicin imorgon när jag ska till honom för jag anar min sinnesstämning när jag lämnar hans kontor. Några timmar efter mitt läkarbesök ska vi, på jobbet, planera vårt framträdande på polishögskolan i övermorgon.

Jag vill inte ha min diagnos. Jag vill inte ha en sjukdom om halsen som gör att jag inte själv fritt och utan problem kan tala om och läsa om vad jag vill. Jag vill inte bli hindrad i mina ambitioner av att jag inte törs satsa, i rädsla för att jag kanske sätter igång något som skulle kunna leda till ett framtida sammanbrott.

Jag vill vara fri att intressera mig för det intressanta och utveckla det utvecklingsbara. Jag vill ha rätten till mitt eget liv. Jag vill leva mitt liv.

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s