Ta det lugnt, säger de. Hur då?

De säger åt mig att jag ska ta det lugnt. De säger att jag ska lägga av och vila. De säger att jag ska sätta min egen hälsa före alla måsten och engagemang. Javisst, säger jag, låter som en bra idé. Hur gör man?Mitt tempo har en förmåga att vara på topp och full fart eller närmast stiltje. Just nu spinner livet på i toppfart. Det är lätt att säga till mig att jag ska lägga mig och vila en stund på dagen. Men vad gör det för nytta att ligga på sängen och ha tankarna på högvarv snurrande i huvudet. Det känns lättare att göra allt det som tankarna surrar kring än att tvingas ligga och desperat försöka hålla dem i koppel.

Det här gör att jag aldrig lägger mig och vilar på dagen. Jag har inte tid.

– Ni vet väl att jag har sjukersättning!? Ni kanske tillhör de som tror att bara för att jag är ”befriad” lönearbete ligger på soffan och pillar mig i naveln hela dagarna. Då kan jag härmed upplysa om att många av er inte skulle vilja byta arbetsschema med mig.

Ibland, eller rätt ofta faktiskt, när jag träffar någon ny människa så får jag den obligatoriska frågan ”Vad gör du då?” dvs ”Vad har du för lönearbete?”. Alltid lika jobbigt. Jag har tränat på många olika svar på den frågan. Ibland säger jag att jag jobbar på EU, dvs Eget Underhåll, ha ha. Andra gånger kan jag säga att jag jobbar inom hälsovården, en gren som är ytterst dåligt betald då det handlar om min hälsa.

Anledningen till att jag undviker ordet sjukpension är densamma som att jag i nya sammanhang undvikit att presentera mig som präst, eller idag – som psykiskt sjuk. Jag vill inte omedelbart bli placerad i ett fack byggt på förutfattade, och ofta skeva, uppfattningar om mig som individ. Jag önskar så, som de flesta antar jag, först få en chans att presentera mig som person innan någon annan bestämmer sig för vem jag är.

Nåväl, mitt arbete, som jag inte önskar någon annan, är i alla fall ett heltidsarbete. Jag måste dagligen se till att mina fyra ben står stadigt förankrade i min verklighet.

  1. Jag måste varje dag ta min medicin. Det är inte mer skamligt att vara beroende av psykofarmaka än av insulin, hjärtmedicin eller annat.
  2. Jag måste se till att min blodsockernivå ligger stadigt. Dvs jag måste äta regelbundet. Om mitt blodsocker börjar åka berg- och dalbana är det inte långt till att humöret hänger på. Vips är jag inne på farliga vägar. Vägar som i slutänden mycket väl kan landa bakom låsta dörrar på psykavdelningen.
  3. Jag måste sova. Med en dåres envishet nattar jag kudden samma tid varje kväll. Väckarklockan signalerar samma tid varje morgon lika troget som katterna kutar sin första runda över min mage. Jag vet att denna regelbundenhet är vad min kropp och mitt sinne behöver.
  4. Jag promenerar. Nu när jag börjat jobba inne på Fountain House Stockholm tre dagar i veckan blir det långpromenader de övriga fyra. Jag vet att min motion har omedelbar koppling till mitt mående. Jag har både tabeller och erfarenheter som tydligt visar på detta.

Nu är tiden då många går och planerar sommarens semester, vart man ska åka, vilka man ska hälsa på. En tid då man kan koppla av från vardagen och göra något helt annat, något mer avspänt. Jag kan inte det. Jag kommer inte heller det här året att ha någon semester. Jag kan inte plötsligt bryta mina fyra ben och för några veckor leva på ett mer avspänt sätt. Om jag skulle ta mig lyxen att bara ligga på soffan en vecka, se på TV och käka praliner kan jag lika väl direkt boka en tid på psykakuten.

Nu infinner sig en viss oro i mig. Jag har inte sovit inatt. Och jag sov väldigt dåligt de senaste nätterna också. Det här är inte bra, det kan till och med vara början på en väg jag absolut inte känner för att trampa igen.

Jag ringer min läkare, min psykiater. Jag har en ofantlig tur på den här fronten. Jag har den otroliga lyxen att ha en fast läkare, en och samma jag får träffa om och om igen. När jag mår bra blir jag galen på honom, tycker att han är allmänt jobbig. Men i lägen som nu och när jag mår sämre är han faktiskt super. Jag ringde på hans telefonsvarare imorse och meddelade min sömnbrist och oro. Ikväll ringde han tillbaka och jag fick redogöra lite för situationen och han gav lite råd om medicinering. Det känns skönt med en läkare som bryr sig.

Nu börjar klockan bli sen, i alla fall med tanke på en vaknatt i kropp och sinne. Jag har snart gjort allt som envetet lagt beslag på mina tankar idag. Jag ska förbereda mig för natten.

Å i kväll ska jag komma ihåg att ta min kvällsmedicin!

 


Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s