Att leva med ett oljefat

Livet med ett oljefat innebär för mig att jag har en tunna full med energi. Det är min energidepå, min livsenergi. Det är en tunna som kan torka ut eller svämma över. Mitt liv handlar mycket om att kolla nivån i energilagret.

Under åren på behandlingshem förde jag tabell och gjorde tjusiga diagram över många saker i mitt dagliga liv. Jag höll koll på hur många timmar jag sov varje natt, jag tog tid på mina dagliga promenader, jag försökte få någon ordning på födointag. Allt detta dokumenterade jag. Men det viktigaste, eller åtminstone den ursprungliga uppgiften jag noterade var mitt humör. Jag gjorde en egen skattningsskala, där jag sa att noll på skalan stod för den absoluta botten, då jag i princip tog livet av mig och där tio å andra sidan var den maniska psykosen.

Varje dag försökte jag känna efter var jag kunde befinna mig på skalan. Var jag under fem? Var jag nära noll, eller nånstans mitt emellan kanske. En av de första sakerna jag upptäckte var att det finns grader i helvetet! Jag såg att alla dagar var inte lika överdjävliga, en del var värre än andra. Och därmed var också en del bättre, kanske inte så mycket men i alla fall inte värst. Det här gav mig både ett instrument att kommunicera med till läkare och annan vårdpersonal men också en möjlighet för mig att börja söka efter mönster.

Med mina tabeller och diagram började jag att leta efter sånt som kan ha gjort att skalan sjönk eller om det plötsligt gjorde en peak uppåt – vad hade då hänt? Jag blev som min egen detektiv. Måste samtidigt säga att från början satte jag ett humörvärde per dag men insåg sen att mitt humör betedde sig tidvis som en vildsint hissanordning. Mitt humör kunde svänga oändligt många gånger på en och samma dag, både uppåt och nedåt. Det var inte alltid lätt att hänga med i svängarna,vare sig för min omgivning eller mig själv.

Det här var för 6-7 år sen, då jag ägnade mig åt den här deckarsysslan. Nu mäter jag inte humör i skalor och jag gör heller inga flashiga diagram över mina humörsvängningar.

Jag har nu lämnat humörsvängen och gått upp i energibranschen. Jag har nu min tunna med energi som jag vakar över. Det är viktigt för mig att den inte sinar helt. En helt uttömd energitunna är lika med noll liv för mig, vilket kan vara mycket farligt och dramatiskt. En stor del av min tid i Amerika kretsade mina tankar kring interna energiproblem. Jag var mycket noga och uppmärksam på vad som tog min energi och hur jag kunde stoppa läckan och samtidigt finna sätt att fylla förrådet igen.

För mig har det här blivit en viktig del av mitt liv, mitt friska liv faktiskt, att se över uttag och intag i min energibank. Jag måste lära mig vad som suger och vad som skapar nytt. Jag söker mig medvetet till allt och alla som villigt fyller på mitt oljefat med ny frisk energi för mig att leva på. Jag försöker i möjligaste mån undvika energitjuvar.

Ju mer jag lär mig om vad som kostar energi ju jämnare och stadigare livstillvaro får jag. Med ett envetet detektivarbete och många tabeller och funderande slutsatser är det fullt möjligt att leva ett friskt liv med en sjuk diagnos.

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s