Min resa till Fountain House och USA

För tjugo år sen var jag präst i en liten by i Norrland. En dag brast min sen länge inneboende  ochnedtryckta böld och min tillvaro slogs i spillror. Jag hamnade på sjukhus, påen psykiatrisk vårdavdelning. Föga anade jag då att dessa dörrar skulle varalåsta bakom min rygg de kommande 17 åren.

Det har varit en lång och smärtsam resa. En resa utom all kontroll för mig.Jag har blivit analyserad, studerad, dokumenterad och journalförd. Jag harblivit föremål för många diskussioner över mitt huvud och bortom mina öronkring olika diagnoser och behandlingsmodeller. Min chans till medverkan i dessarådslag har varit i princip noll. Omgivningens fulla fokus har alltid legat pådet icke-fungerande i mitt liv. Ingen har brytt sig om det friska som gömt siglångt där inne i mig.

Under alla åren i vårdens trånga nät har de relationer jag sökt relationermest kommit att vara med personal jag mött. Jag har känt en ömsesidigförståelse – ända tills den dag de slutar då jag inser att jag bara varit ettjobb för dem. Jag känner mig lurad och det gör ont!

Till slut har jag ändå lyckats arbeta mig upp och ut ur vårdträsket såmycket att jag aktivt börjat leta efter ett sammanhang där jag kan hitta enmeningsfull tillvaro där jag kan hitta tillbaka till mitt friska och fungerandejag.

Jag snubblade över tröskeln till Fountain House Stockholm. Faktum är attjag var på väg till ett helt annat sammanhang men väl innanför dörren kände jagmig välkommen och hemma på ett sätt jag inte känt på mycket länge. Kanske vardet här det ställe jag sökt efter.

Med min personlighet av allt eller inget satsade jag nu allt.Jag ägnade mer och mer tid i huset, jag lyssnade och jag studerade. Det jagganska snart fann var att det här var en plats där jag alltmer kunde lämna minidentitet som patient och istället bli en person. En människa med en egenvilja, med makt över mitt eget liv. Allt fokus som tidigare legat på detdysfunktionella riktade jag nu om till det fungerande och friska i mig.

Jag har hittat en plats där jag inte bara är väntad utan också behövd. Slutpå tiden då jag inte ens fick bestämma om jag skulle göra ett halsband ellerett armband. Jag har nu ett meningsfullt arbete. Min förmåga och talang fåräntligen chansen att utvecklas och jag kan gå vidare. Slut är också tiden medfalska relationer, på Fountain House får jag riktiga vänner, vänner som finnskvar på både arbete och fritid.

Jag får chanser och möjligheter jag inte haft på många år. Efter två år påhuset fick jag chansen att åka till New York och lära mig ännu mer omfontänhusrörelsen. Nu är jag hemma igen och önskar inget hellre än att få gevidare den kunskap och inspiration jag fått ”over-there”. Jag är tacksam ochjag är glad!

Om Agneta Werner

Jag heter Agneta Werner, nu mer frisk än sjuk. Under mycket lång tid bestod livet av upprepade självmordsförsök, självskadande och ett ändlöst antal dygn, månader, år inom slutenvården, såväl allmänpsyk som rättspsyk. Jag har börjat undra över vad det var som fattades mig. Vad det var som gjorde att det tog över 20 år att komma upp på banan igen.
Det här inlägget postades i Blogg. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s